Arkiv för november, 2008

Filmfestivalen:Thriller à la Hitchcock

Regissören Brad Anderson är mannen som står till skuld att Christian Bale över en film förvandlades till ett benrangel. Jag talar naturligtvis om The Machinist med Bale i huvudrollen. Transsiberian är Brads andra film med stjärnor som Woody Harrelson, Emily Mortimer och Ben Kingsley i rolllistan. Storyn i korta drag är följande- ett par är ute på semester. De besöker Ryssland via tåg och den Transsibiriska järnvägen. Under resans gång stöter de på ett annat par som visar sig vara allt ifrån lojala. Nervig, grymt spännande med vibbar av Hitchcock. Dessutom utspelas allt på ett tåg vilket skapar en obehaglig, klaustrofobisk känsla. stockholms filmfestival

Filmfestivalen:Mästerverk och prettoverk

Det var dubbla svenskpremiärer i fredags. Ruben Östlunds andra långfilm, den omtalade De Ofrivilliga , tillsammans med Johan Rencks debut Downloading Nancy. Ett mästerverk tillsammans med ett riktigt prettoverk.

Den tidigare musikvideoregissören Johan Rencks debutfilm Downloading Nancy är rejält deprimerande. Blytung. Till vilket syfte? Maria Bello spelar Nancy, en tjej vars självförtroende är på den absoluta botten. Som många andra olyckliga misshandlade kvinnor skär sig Nancy i handleden med kniv. Hon är olycklig på grund av ett fucked up förhållande där partnern slår henne och där det sexuella umgänget är som obefintligt. I smyg inleder hon ett machokistiskt förhållande med en internetdate.

Något som kunde blivit en intressant inblick i en förstörd flickas vanställda värld blir istället ett vältrande i misär och perversiteter. Jag grepar aldrig syftet, mer än att äckla oss och få oss djupt deprimerade. Det är stor prettovarning här. Hade det inte varit för det skickliga kameraarbetet hade betyget varit givet. Men nu är det ingen mindre än Christopher Doyle som manuvrerar filmkameran och målar i mörkaste gråskalor magnifika bilder.

Ruben Östlunds De Ofrivilliga var däremot en fullträff på alla punkter. En episodfilm kretsande kring fem personöden- två tonårsbrudar som experimenterar med sin sexualitet, en lärarinna som blir vittne till barnarov, ett killgäng vars jargong blir väl hård och en Maria Lundqvist som av misstag river ner gardinstången till toaletten på en buss. Alla behandlar de ämnen som grupptryck, betydelsen av social tillhörighet och den typiska svenskheten. Originellt, intresseväckande, mångbottnat, välspelat, välregisserat, välskrivet….. Ruben Östlunds Cannes-hype är för mig den bästa filmen på festivalen so far. Jag säger bara – Mindblowing.

Filmfestivalen:Twilight, Årets surprisefilm

Vampyrdramat Twilight blev årets överraskningsfilm på festivalen. Filmen, som baserar sig på de framgångsrika böckerna i Twilight-serien av Stephenie Meyer, är trots en del sötsliskigheter en söt historia om Bella och vampyrkillen Edvard Cullen som finner varandra. Ett lättköpt slut, stel Robert Pattinson (Som Cullen) och några fattiga karaktärsporträtt gör att Twilight aldrig riktigt lyfter. Filmens stora behållning är istället ett vackert poetiskt bildberättande och framförallt den mystiska, stämningsfulla musiken. Musikmixen med bland annat Muse och Paramore ger exakt den sagoaktiga, romantiska känsla som jag tror regissören Catherine Hardwicke ville få fram.

Filmfestivalen: Invigningen

d_aronoksfy_-_the_wrestler_low_3
Mickey Rourke i The Wrestler.

Mingel, Camparidrinkar, välklädda biogäster och mitt upp i alltihop en akut sjuk man. Stockholms filmfestival invigdes med dramatik.

Det var under visningen av invigningsfilmen The Wrestler som en kvinna desperat ropade efter hjälp.En man hade blivit akut sjuk. Hur och vad han råkat ut för fick jag aldrig rätsida på. Men allt gick smärtfritt och han fördes snabbt bort av festivalpersonal. Det blev ett kort avbrott innan filmen drog igång igen. Bara minuter innan invigde Git, festivalgeneralen, filmfesten med att klippa filmremsan. Därmed kunde den 11 dagar långa festen börja. Tråkig start bara, men känslorna som väcktes av incidenten förstärkte det känslomässiga engagemanget till filmen. Darren Aronofskys hypade boxningsdrama levde upp till förväntingarna kanske främst tack vare en lysande Mickey Rourke i huvudrollen.

The Wrestler är ett starkt svartsint personporträtt av elitboxaren och muskelbyggaren Randy “The Ram” Robinson, vars storhetstid för länge sedan är förbi. Men Randy vägrar ge upp, gör allt för att hålla sig kvar i matchen- tar steroider och andra preparat för att bygga upp kroppen. På köpet mår han skit plus att en lång mödosam karriär har satt bokstavligt talat djupa sår på hans kropp. En dag får han en hjärtattack vilket förändrar allt. Ett vackert skickligt filmberättande, snyggt avskalat foto och i huvudrollen en fantastisk Rourke gör The Wrestler till en absolut måste-film på festivalen.

Filmfestival: Tid, en bristvara

Tid är något av en bristvara när man går på festival. Knappt har man hunnit smälta den ena filmupplevelsen när den andra hinner ta vid. Och sen när man väl avverkat filmerna för dagen, noga nedtecknade i sin almanacka,  beger man sig genast hem för att där kasta sig i säng, sova djupt och ladda inför nästa intensiva filmdag. Utrymme för annat är därmed ytterst begränsat, i alla fall om man som mig försöker se så mycket det bara är tidsmässigt möjligt. 

Ovanstående text fungerar förutom som tragisk sanning för festivaltokar som en ytterst lam ursäkt att jag inte skrivit något om festivalen på Trailerfest. Men idag fick jag tid över att blogga lite i pausen mellan två filmer. Därför kommer nu första inläggen som tillsammans är en slags resumé över de filmer jag hittills hunnit se. Enjoy!

Recension: Beaufort

18beaufort1

Beaufort ( Noble Entertainment ), Sverigepremiär 7 november
Regi: Joseph Cedar

En israelisk bombstyrka, ledd av det unga befälet Liraz Liberti, vaktar en utpost till Beaufort utanför Libanon där kyla, en olidlig väntan och ett ständigt bombregn är vardagsmat. I månader har truppen spenderat sin tillvaro på berget patrullerandes och vaktandes. Med tiden har soldaterna tröttnat. ”Varför åker vi aldrig hem?”, frågar sig en av dem.

En dag sker det som inte får ske. En soldat dör oväntat efter ett misslyckat försök att desarmera en bomb. Incidenten får soldaterna att börja ifrågasätta sitt uppdrag; ”Vad gör vi egentligen här?”. En av soldaterna konstaterar det menlösa i kamratens död – ”En man dog för vad? För att bereda väg för en vägbana vi knappt använder”.

Beaufort, det Silverbjörnbelönade krigsdramat, tillför inget nytt till genren, men lyckas likväl vara ett kompetent, välgjort filmiskt verk. Precis som i Irak-krigsserien Generation kill har mycket fokus lagts på vad som händer runt om kriget, hur soldaterna umgås och samtalar och förstås om den eviga väntan. Till skillnad mot många andra krigsfilmer placeras vi inte riktigt i händelsernas centrum.

”Det här är ingen berättelse om krig utan om reträtt. Det är en berättelse utan fiender, bara en osynlig enhet som släpper bomber från skyn medan livrädda unga soldater måste hitta ett sätt att fullfölja sitt uppdrag.”Så beskrivs Beaufort i ett pressmeddelande. Det är en ganska träffande beskrivning.

Filmen speglar med stor skicklighet kriget i Libanon och situationen i Beaufort, bara månader innan Israel drog sig ur Libanon år 2000. Man kan verkligen känna den rädsla och orolighet soldaterna upplever. Otåligheten och den eviga väntan, väntan på att nästa bomb ska dimpa ner från den molntäckta himlen. Soldaterna avvaktar, drygar ut tiden med att diskutera och samtala sinsemellan.

Dialogen känns naturlig. Den ger en klar bild av olika personer och deras bakgrunder, något som är sällsynt i krigsfilmer där karaktärerna ofta blir rätt opersonliga. Beaufort väcker känslor. Ibland slår det dock över och filmen blir väl sentimental, med för mycket stråkar och ett övertydligt snyftande. Både filmtekniskt och berättarmässigt är Beaufort en välgjord skapelse, men fortfarande en långt ifrån mästerlig sådan.

Trailerfest: Gran Torino


Clintan skjuter åter igen skarpt på film. Denna gång riktas puffran mot ett ungdomsgäng. 

Clintan är tillbaka, denna gång som frontmannen både framför och bakom kameran. Senast vi såg Clint Eastwood agera framför kameran var i Million Dollar Baby från 2004. Det var nog många, inkluderat mig själv, som trodde hans skådespelarkarriär var blott ett minne. Tre roller under 2000-talet är svårt att jämföra med 90-talets totala 9 rollprestationer. Men nu är han alltså tillbaka som huvudrollsinnehavare. Walt Kowalski är en luttrad äldre man och en krigsveteran som medverkat i Korea kriget. Han är en sann patriot, men också en rasist. När en asiatisk familj flyttar in som grannar kan han inte låta bli att visa sitt missnöje. Men en dag händer något som omkullkastar allt. Ett ungdomsgäng attackerar nya grannarna och Walt blir tvungen att ingripa.


Kategorier