Archive Page 2

Filmfestivalen: Invigningen

d_aronoksfy_-_the_wrestler_low_3
Mickey Rourke i The Wrestler.

Mingel, Camparidrinkar, välklädda biogäster och mitt upp i alltihop en akut sjuk man. Stockholms filmfestival invigdes med dramatik.

Det var under visningen av invigningsfilmen The Wrestler som en kvinna desperat ropade efter hjälp.En man hade blivit akut sjuk. Hur och vad han råkat ut för fick jag aldrig rätsida på. Men allt gick smärtfritt och han fördes snabbt bort av festivalpersonal. Det blev ett kort avbrott innan filmen drog igång igen. Bara minuter innan invigde Git, festivalgeneralen, filmfesten med att klippa filmremsan. Därmed kunde den 11 dagar långa festen börja. Tråkig start bara, men känslorna som väcktes av incidenten förstärkte det känslomässiga engagemanget till filmen. Darren Aronofskys hypade boxningsdrama levde upp till förväntingarna kanske främst tack vare en lysande Mickey Rourke i huvudrollen.

The Wrestler är ett starkt svartsint personporträtt av elitboxaren och muskelbyggaren Randy “The Ram” Robinson, vars storhetstid för länge sedan är förbi. Men Randy vägrar ge upp, gör allt för att hålla sig kvar i matchen- tar steroider och andra preparat för att bygga upp kroppen. På köpet mår han skit plus att en lång mödosam karriär har satt bokstavligt talat djupa sår på hans kropp. En dag får han en hjärtattack vilket förändrar allt. Ett vackert skickligt filmberättande, snyggt avskalat foto och i huvudrollen en fantastisk Rourke gör The Wrestler till en absolut måste-film på festivalen.

Filmfestival: Tid, en bristvara

Tid är något av en bristvara när man går på festival. Knappt har man hunnit smälta den ena filmupplevelsen när den andra hinner ta vid. Och sen när man väl avverkat filmerna för dagen, noga nedtecknade i sin almanacka,  beger man sig genast hem för att där kasta sig i säng, sova djupt och ladda inför nästa intensiva filmdag. Utrymme för annat är därmed ytterst begränsat, i alla fall om man som mig försöker se så mycket det bara är tidsmässigt möjligt. 

Ovanstående text fungerar förutom som tragisk sanning för festivaltokar som en ytterst lam ursäkt att jag inte skrivit något om festivalen på Trailerfest. Men idag fick jag tid över att blogga lite i pausen mellan två filmer. Därför kommer nu första inläggen som tillsammans är en slags resumé över de filmer jag hittills hunnit se. Enjoy!

Recension: Beaufort

18beaufort1

Beaufort ( Noble Entertainment ), Sverigepremiär 7 november
Regi: Joseph Cedar

En israelisk bombstyrka, ledd av det unga befälet Liraz Liberti, vaktar en utpost till Beaufort utanför Libanon där kyla, en olidlig väntan och ett ständigt bombregn är vardagsmat. I månader har truppen spenderat sin tillvaro på berget patrullerandes och vaktandes. Med tiden har soldaterna tröttnat. ”Varför åker vi aldrig hem?”, frågar sig en av dem.

En dag sker det som inte får ske. En soldat dör oväntat efter ett misslyckat försök att desarmera en bomb. Incidenten får soldaterna att börja ifrågasätta sitt uppdrag; ”Vad gör vi egentligen här?”. En av soldaterna konstaterar det menlösa i kamratens död – ”En man dog för vad? För att bereda väg för en vägbana vi knappt använder”.

Beaufort, det Silverbjörnbelönade krigsdramat, tillför inget nytt till genren, men lyckas likväl vara ett kompetent, välgjort filmiskt verk. Precis som i Irak-krigsserien Generation kill har mycket fokus lagts på vad som händer runt om kriget, hur soldaterna umgås och samtalar och förstås om den eviga väntan. Till skillnad mot många andra krigsfilmer placeras vi inte riktigt i händelsernas centrum.

”Det här är ingen berättelse om krig utan om reträtt. Det är en berättelse utan fiender, bara en osynlig enhet som släpper bomber från skyn medan livrädda unga soldater måste hitta ett sätt att fullfölja sitt uppdrag.”Så beskrivs Beaufort i ett pressmeddelande. Det är en ganska träffande beskrivning.

Filmen speglar med stor skicklighet kriget i Libanon och situationen i Beaufort, bara månader innan Israel drog sig ur Libanon år 2000. Man kan verkligen känna den rädsla och orolighet soldaterna upplever. Otåligheten och den eviga väntan, väntan på att nästa bomb ska dimpa ner från den molntäckta himlen. Soldaterna avvaktar, drygar ut tiden med att diskutera och samtala sinsemellan.

Dialogen känns naturlig. Den ger en klar bild av olika personer och deras bakgrunder, något som är sällsynt i krigsfilmer där karaktärerna ofta blir rätt opersonliga. Beaufort väcker känslor. Ibland slår det dock över och filmen blir väl sentimental, med för mycket stråkar och ett övertydligt snyftande. Både filmtekniskt och berättarmässigt är Beaufort en välgjord skapelse, men fortfarande en långt ifrån mästerlig sådan.

Trailerfest: Gran Torino


Clintan skjuter åter igen skarpt på film. Denna gång riktas puffran mot ett ungdomsgäng. 

Clintan är tillbaka, denna gång som frontmannen både framför och bakom kameran. Senast vi såg Clint Eastwood agera framför kameran var i Million Dollar Baby från 2004. Det var nog många, inkluderat mig själv, som trodde hans skådespelarkarriär var blott ett minne. Tre roller under 2000-talet är svårt att jämföra med 90-talets totala 9 rollprestationer. Men nu är han alltså tillbaka som huvudrollsinnehavare. Walt Kowalski är en luttrad äldre man och en krigsveteran som medverkat i Korea kriget. Han är en sann patriot, men också en rasist. När en asiatisk familj flyttar in som grannar kan han inte låta bli att visa sitt missnöje. Men en dag händer något som omkullkastar allt. Ett ungdomsgäng attackerar nya grannarna och Walt blir tvungen att ingripa.

Quantum of Solace sucks


Efter Casino Royale var båda sidor någorlunda överens på en punkt. Varesig du förspråkade filmen eller  oppurturnerade dig kunde ni förendas i att att båda tyckte att filmen hade få representativa Bondingredienser. Även om det förekom oneliners var de lätträknade.  Sedan råder det delade åsikter om huruvida det var rätt stig att äntra. I Quantum of Solace är oneliners  nedskakalade till minimum. Förutom att Daniel Craigs karaktär faktiskt heter James Bond och Judi Denchs M är det få karakteristiska drag representerade. Jag förespråkar ingen tillbakagång till Roger Moore, vars  tolkning där oneliners pumpades ut som sperman i horhus, men hey, det är faktiskt James Bond vi ser, inte Jason Bourne.

Quantum of Solace är en katastrof. Efter en lovande inledning, under vilken gåshuden vandrade längs ryggraden blir den, i ett stadigt diminuendo  sämre och sämre. På engelskspråkliga forum har filmen beskrivits som komplex och visst finns det ambitioner men när resultatet är ett virrvarv av lösa trådar och nästintill obefintlig handling är det inte längre komplext. Det är bara beklagligt, med tanke på grunden man stod på efter Casino Royale. Mycket möjligt att filmen fungerar som spångbräda inför kommande filmer filmer.

Trots att filmen är betydligt kortare än föregångaren är den tråkig trots att det är mer actionscener än i någon tidigare film. Ofta undrar man om de försökt kompensera bristen på handling  med actionsekvenser. Bärande actionscener har jag ingenting emot, pang-pang för sakens skull är däremot billigt. Än värre blir det när actionscenerna ligger på samma nivå som dem i valfritt Michael Bay alster. Trots att man försöker, är det svårt att förstå vad som faktiskt sker, på tio sekunder är det vanligt att det klipps fem gånger. Den enda effekten det skänker förutom förvirring är att man blir sjösjuk.

Med tanke på förväntningar och potential kan Quantum of Solace mycket väl vara årets flopp. Den är bättre än 90-talets Bondfilmer men det är ytterst tveksamt om den kvalar in på en eventuell top10 Hall of Fame Bond-lista.

Filmens vinjett signerad Jack White och Alicia Keys var däremot bra. Alltid något. Men det är ingenting komparativt med Live and Let dies vinjett.

Filmarkivet 75 år

Filmarkivet för svenska filminstitutet fyller 75 år. Detta firar filmhuset med att ha öppet hus under hela vecka 44. Under höstlovsveckan visas allt ifrån gamla reklamfilmer till kortfilmer och klassiska svenska och utländska långfilmer. Svenska pärlor som Kvarteret Korpen, Barnen från Frostmofjället och Victor Sjöströms Körkarlen har man möjlighet att se.
 
Flera kända regissörer och skådespelare såsom Helena Bergström, Lena Endre, Thommy Berggren, Mikael Marcimain ( regissör till Upp till kamp ), Stefan Jarl med flera presenterar sina favoritfilmer. Det blir kortfilmsmaraton med allt ifrån Kapten Grogg till Jonas Odell och reklamfilm av Roy Andersson och Ingmar Bergman.

Utländska filmiska klenoder såsom afrikanska regissören Souleymane Cissés Det magiska ljuset ( Yeleen ), Indiska Satyajit Rays The Hero ( Nayak ) och Charlie Chaplins Chaplins pojke visas. Och missa för allt i världen inte chansen att få se Peter Greenaways maffiga mat- och färgorgie The Cook, the Theif, His Wife and Her Lover på storbildsskärm. Det är sällan man får så mycket film till priset av, ja inte ett ruttet öre. Så passa på nu.

SFIs hemsida

Recension: Lornas tystnad


Lornas tystnad (Folkets Bio), Sverigepremiär 24 oktober
Regi: Jean-Pierre och Luc Dardenne.

Bröderna Dardenne, den belgiska filmmakarduon, är tillbaka. Lornas tystnad är ett ömsint drama om immigration och fattigdom i dagens Belgien. En film som lyckas vara medryckande, engagerande och högst aktuell på samma gång.

Lorna, den kortklippta albanska skönheten skickligt spelad av Arta Dobrioshi, och hennes pojkvän drömmer om ett liv i storstan Belgien. För att få uppehållstillstånd ingår Lorna ett skenäktenskap med drogmissbrukaren Claudy. Planen är att de tids nog ska skilja sig. Men Claudy vill annat.  Inget går som Lorna tänkt sig och plötsligt är hon indragen i en såpa hon svårligen kan ta sig ur.

Lornas tystnad är precis som de belgiska bröderna Luc och Jean-Pierre Dardennes tidigare verk Barnet (2005), Sonen (2002) och Rosetta (1999)  en närstudie av samhällets utsatta och mest orättvist behandlade grupper. Denna gång handlar det papperslösa immigranter.  Precis som Thomas McChartys  The Visitor (2007) kretsar handlingen kring svårigheterna med att som invandrare få uppehållstillstånd. 

Filmen känns högst aktuell och som alltid i Dardennes filmer är det välspelat, välskrivet och engagerande. Föga förvånande fick filmen priset för bästa manus i Cannes i våras. Till trots når Lornas tystnad aldrig upp till brödernas vanliga standard. Det är svårt att sätta fingret på varför. Kanske är det bara för att filmen känns för snarlik tidigare alster. Vi har sett det förut, men då med mer kraft bakom orden, så att säga. Alltså inte någon av Dardennes bästa, men onekligen ett högkvalitativt filmiskt verk väl värt ett biobesök.

Betyg:


Kategorier