Årets Golden Globe

Sean Penn som första öppet homosexuella amerikanska politiker, het kandidat till Oscarsnominering.

December, den juliga månaden,  handlar inte bara om julstök, lussekatt och knäckbak och hysterisk julhandel. Det är också galornas och speciellt filmgalornas tid. Då när nomineringarna till stora filmgalejer som Golden Globe utannonseras.  I veckan fick vi veta årets Golden Globe-nominerade, vilka brukar ge en indikation till de kommande Oscars-kandidaterna.   

Här är en kort sammanfattning. I racet om priset för bästa film hittar vi Ron Howards Watergate-drama Frost/Nixon, David Finchers episka berättelse The Curious Case of Benjamin Button, The Reader, Sam Mendes senaste Revolutionary Road och Slumdog Millionaire av Danny Boyle.

Bland nominerade skådespelerskor återser vi Angelina Jolie, i rollen som den desperata mamman Christine Collins i Clint Eastwoods Changeling och ständigt nominerade Meryl Streep som syster Aloysious Beauvier i Doubt. Kate Winslet nomineras för hennes starka rollprestation i Revolutionary Road och Kristin Scott Thomas i I’ve Loved You So Long. Men hetaste kandidaten för i år är ändå Anne Hathaway som Kym, en psykiskt mycket instabil kvinna som ställer till det rejält för släkten under systerns bröllop.

Sean Penn är het kandidat i racet om manliga-skådespelarpriset. Penn spelar i Gus Van Sants film den första öppet homosexuella politikern från Kalifornia, Harvey Milk. Föga förvånande nomineras även Mickey Rourke, som verkligen lyckas förkroppsliga den avdankade elitboxaren och muskelbyggaren Randy ”The Ram” Robinson. Övriga- Leonardo DiCaprio i Revolutionary Road, Frank Langella i Frost/Nixon och Brad Pitt i Benjamin. Mitt tips: Mickey Rourke tar hem statyetten och får senare i januari en Oscarsnominering.

Fler tips: Anne Hathaway tar hem priset för bästa kvinnliga skådespelerska och Golden Globe-statyetten för bästa film går till  Benjamin Button. Kom ihåg vart ifrån du hörde det först.

Anne Hathaway som psykotiska Kym i Rachel Getting Married.

Golden Globe nomineringarna 2008

Best motion picture-Drama 

THE CURIOUS CASE OF BENJAMIN BUTTON
FROST/NIXON
THE READER
REVOLUTIONARY ROAD
SLUMDOG MILLIONAIRE

Best performance by an actress in a motion picture -Drama

ANNE HATHAWAY – RACHEL GETTING MARRIED
ANGELINA JOLIE – CHANGELING
MERYL STREEP – DOUBT
KRISTIN SCOTT THOMAS – I’VE LOVED YOU SO LONG (IL Y A LONGTEMPS QUE JE T’AIME)
KATE WINSLET – REVOLUTIONARY ROAD

Best performance by an actor in a motion picture -Drama

LEONARDO DICAPRIO – REVOLUTIONARY ROAD
FRANK LANGELLA – FROST/NIXON
SEAN PENN – MILK
BRAD PITT – THE CURIOUS CASE OF BENJAMIN BUTTON
MICKEY ROURKE – THE WRESTLER

Best motion picture-Comedy or musical

BURN AFTER READING
HAPPY-GO-LUCKY
IN BRUGES
MAMMA MIA!
VICKY CRISTINA BARCELONA

Best performance by an actress in a motion picture- Comedy or musical

REBECCA HALL – VICKY CRISTINA BARCELONA
SALLY HAWKINS – HAPPY-GO-LUCKY
FRANCES MCDORMAND – BURN AFTER READING
MERYL STREEP – MAMMA MIA!
EMMA THOMPSON – LAST CHANCE HARVEY

Best performance by an actor in a motion picture- Comedy or musical

JAVIER BARDEM – VICKY CRISTINA BARCELONA
COLIN FARRELL – IN BRUGES
JAMES FRANCO – PINEAPPLE EXPRESS
BRENDAN GLEESON – IN BRUGES
DUSTIN HOFFMAN – LAST CHANCE HARVEY

Best animated feature film 

BOLT
KUNG FU PANDA
WALL-E

Best foreign language film 

THE BAADER MEINHOF COMPLEX (GERMANY)
(DER BAADER MEINHOF KOMPLEX)
EVERLASTING MOMENTS (SWEDEN/DENMARK)
(MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK)
GOMORRAH (ITALY)
(GOMORRA)
I’VE LOVED YOU SO LONG (FRANCE)
(IL Y A LONGTEMPS QUE JE T’AIME)
WALTZ WITH BASHIR (ISRAEL)

Best performance by  an actress in a supporting role in a motion picture 

AMY ADAMS – DOUBT
PENELOPE CRUZ – VICKY CRISTINA BARCELONA
VIOLA DAVIS –DOUBT
MARISA TOMEI – THE WRESTLER
KATE WINSLET – THE READER

Best performance by  an actor in a supporting role in a motion picture 

TOM CRUISE – TROPIC THUNDER
ROBERT DOWNEY JR. –TROPIC THUNDER
RALPH FIENNES – THE DUCHESS
PHILIP SEYMOUR HOFFMAN – DOUBT
HEATH LEDGER – THE DARK KNIGHT

Best director 

DANNY BOYLE – SLUMDOG MILLIONAIRE
STEPHEN DALDRY – THE READER
DAVID FINCHER – THE CURIOUS CASE OF BENJAMIN BUTTON
RON HOWARD – FROST/NIXON
SAM MENDES – REVOLUTIONARY ROAD

Best screenplay 

SIMON BEAUFOY – SLUMDOG MILLIONAIRE
DAVID HARE – THE READER
PETER MORGAN – FROST/NIXON
ERIC ROTH – THE CURIOUS CASE OF BENJAMIN
JOHN PATRICK SHANLEY – DOUBT

Best original score 

ALEXANDRE DESPLAT –THE CURIOUS CASE OF BENJAMIN BUTTON
CLINT EASTWOOD – CHANGELING
JAMES NEWTON HOWARD – DEFIANCE
A. R. RAHMAN – SLUMDOG MILLIONAIRE
HANS ZIMMER – FROST/NIXON

Best original song 

“DOWN TO EARTH” — WALL-E
“GRAN TORINO” — GRAN TORINO
“I THOUGHT I LOST YOU” — BOLT
“ONCE IN A LIFETIME” — CADILLAC RECORDS
“THE WRESTLER” — THE WRESTLER

Best television series- Drama 

DEXTER (SHOWTIME)
HOUSE (FOX)
IN TREATMENT (HBO)
MAD MEN (AMC)
TRUE BLOOD (HBO)

Best performance by an actress in a television series-Drama

SALLY FIELD – BROTHERS AND SISTERS
MARISKA HARGITAY –LAW AND ORDER: SPECIAL VICTIMS UNIT
JANUARY JONES – MAD MEN
ANNA PAQUIN – TRUE BLOOD
KYRA SEDGWICK – THE CLOSER

Best performance by an  actor in a television series- Drama

GABRIEL BYRNE – IN TREATMENT
MICHAEL C. HALL – DEXTER
JON HAMM – MAD MEN
HUGH LAURIE – HOUSE
JONATHAN RHYS MEYERS – THE TUDORS

 

Trailerfest: Terminator Salvation

Åhhh! Vilken scenografi, vilka specialeffekter.
Den nya trailern ser så lovande ut. Varesig filmen kommer leverera eller inte kan vi garantera en orgie av CGI och öronbedövande ljudeffekter… Alltid nått!

Filmfestivalen: Bästa filmerna

Min topp-tio lista över bästa festival-filmerna 

1. Mellan Väggarna– Intresseväckande och på alla sätt välgjort skoldrama med dokumentär känsla.

2. De ofrivilliga– Grupptryck, vikten av en social tillhörighet och den typiska svenskheten. Ruben Östlunds  andra film tar upp många viktiga ämnen. Den är en smart, originell, tragikomisk komedi om fem livsavgörande människoöden. Roy Andersson-vibbar.

3. The Wrestler– Mickey Rourke är the king of acting. 

4. Hunger- Grym, hemsk, rå och en magnifik Michael Fassbender.

5. Lions Den– Hur är det att uppfostra ett barn i fängelset?

6. En Julberättelse– Catherine Deneuve kan inte vara dålig. Så är det, punkt slut. Detta, ett drama om en fucked-up familj, är en väl sammanvävd historia som berör.

7. Transsiberian- Spännande, intensiv thriller a la Hitchcock.

8. Frozen River- Vinnarfilmen på festivalen är ett mörkt, riktigt tungt independent drama om människosmuggling. Obehaglig, välvärd ett biobesök.

9. Herr Landshövding– Iakttagande dokumentär om Uppsala landshövding Anders Björk. Oväntat rolig och snyggt svart-vit foto.

10. Ash of Time– Poetisk och som alltid i Wong-Kar Wais filmer ett bländande, färgstarkt  foto.

Filmfestivalen: Överhypar

James i Ballast

Som de flesta andra filmfestivaler visar Stockholm många hypar – kritikerälsklingar och publika favoriter. Filmer som beskrivs av kritiker som årets bästa och som av publiken fått stående ovationer. Det är då inte konstigt om förväntningarna tenderar att bli väl höga och man lätt blir besviken. Såklart finns det undantag. Cannes-vinnaren Mellan Väggarna och Darren Aronofskys The Wrestler är båda filmer på festivalen som levererar de kritikerna lovat.

Wendy och Lucy och Ballast däremot tillhör den motsatta kategorin: filmer-som-inte-når-upp-till-hypen. Låt oss ta Wendy först. Regissören till rosade Old Joy tar sig här an ännu ett indiedrama. Wendy är på genomresa i Alaska tillsammans med hunden Lucy, hennes bästa vän i världen. Men en dag försvinner Lucy spårlöst. Resten av filmen är ett evigt hundsökande där Wendy letar desperat efter hunden och skriker “Lucy, Loo”.

På ett högre plan försöker regissören berätta en historia om rotlöshet. Den unga kvinnan Wendy har varken något hem, några pengar eller tillhörigheter. Och en enstaka vän, hunden Lucy som i och med försvinnandet gör att Wendys värld rasar samman fullständigt. Men Wendy och Lucy går aldrig in på djupet av ämnet ifråga. Det är en film mycket intressant på pappret men som i praktiken faller platt till marken.

Ballast har av kritiker kallats för en av årets starkaste. Själv har jag svårt att engagera mig i filmen.
Är uttråkad efter tio minuter. Under speltiden tittar jag på klockan fyra-fem gånger. Inget vidare betyg för Ballast. Talangen är det dock svårt att misstolka- den säkra personregin, enkla dialogen och avskalade bildkompositionen. Men Mississippi skildringen Ballast, om en familj som genomgår en svår tragedi, intresserade mig föga. Kanske var det bara min trötthet och att jag var på fel humör. Överhype eller inte, antingen förtjänar Ballast mer engagemang från min sida eller så förtjänar jag mer av en sådan omtalad film. Jag tror dessvärre på det senare alternativet. stockholms

Filmfestivalen:Thriller à la Hitchcock

Regissören Brad Anderson är mannen som står till skuld att Christian Bale över en film förvandlades till ett benrangel. Jag talar naturligtvis om The Machinist med Bale i huvudrollen. Transsiberian är Brads andra film med stjärnor som Woody Harrelson, Emily Mortimer och Ben Kingsley i rolllistan. Storyn i korta drag är följande- ett par är ute på semester. De besöker Ryssland via tåg och den Transsibiriska järnvägen. Under resans gång stöter de på ett annat par som visar sig vara allt ifrån lojala. Nervig, grymt spännande med vibbar av Hitchcock. Dessutom utspelas allt på ett tåg vilket skapar en obehaglig, klaustrofobisk känsla. stockholms filmfestival

Filmfestivalen:Mästerverk och prettoverk

Det var dubbla svenskpremiärer i fredags. Ruben Östlunds andra långfilm, den omtalade De Ofrivilliga , tillsammans med Johan Rencks debut Downloading Nancy. Ett mästerverk tillsammans med ett riktigt prettoverk.

Den tidigare musikvideoregissören Johan Rencks debutfilm Downloading Nancy är rejält deprimerande. Blytung. Till vilket syfte? Maria Bello spelar Nancy, en tjej vars självförtroende är på den absoluta botten. Som många andra olyckliga misshandlade kvinnor skär sig Nancy i handleden med kniv. Hon är olycklig på grund av ett fucked up förhållande där partnern slår henne och där det sexuella umgänget är som obefintligt. I smyg inleder hon ett machokistiskt förhållande med en internetdate.

Något som kunde blivit en intressant inblick i en förstörd flickas vanställda värld blir istället ett vältrande i misär och perversiteter. Jag grepar aldrig syftet, mer än att äckla oss och få oss djupt deprimerade. Det är stor prettovarning här. Hade det inte varit för det skickliga kameraarbetet hade betyget varit givet. Men nu är det ingen mindre än Christopher Doyle som manuvrerar filmkameran och målar i mörkaste gråskalor magnifika bilder.

Ruben Östlunds De Ofrivilliga var däremot en fullträff på alla punkter. En episodfilm kretsande kring fem personöden- två tonårsbrudar som experimenterar med sin sexualitet, en lärarinna som blir vittne till barnarov, ett killgäng vars jargong blir väl hård och en Maria Lundqvist som av misstag river ner gardinstången till toaletten på en buss. Alla behandlar de ämnen som grupptryck, betydelsen av social tillhörighet och den typiska svenskheten. Originellt, intresseväckande, mångbottnat, välspelat, välregisserat, välskrivet….. Ruben Östlunds Cannes-hype är för mig den bästa filmen på festivalen so far. Jag säger bara – Mindblowing.

Filmfestivalen:Twilight, Årets surprisefilm

Vampyrdramat Twilight blev årets överraskningsfilm på festivalen. Filmen, som baserar sig på de framgångsrika böckerna i Twilight-serien av Stephenie Meyer, är trots en del sötsliskigheter en söt historia om Bella och vampyrkillen Edvard Cullen som finner varandra. Ett lättköpt slut, stel Robert Pattinson (Som Cullen) och några fattiga karaktärsporträtt gör att Twilight aldrig riktigt lyfter. Filmens stora behållning är istället ett vackert poetiskt bildberättande och framförallt den mystiska, stämningsfulla musiken. Musikmixen med bland annat Muse och Paramore ger exakt den sagoaktiga, romantiska känsla som jag tror regissören Catherine Hardwicke ville få fram.

Filmfestivalen: Invigningen

Mickey Rourke i The Wrestler.

Mingel, Camparidrinkar, välklädda biogäster och mitt upp i alltihop en akut sjuk man. Stockholms filmfestival invigdes med dramatik.

Det var under visningen av invigningsfilmen The Wrestler som en kvinna desperat ropade efter hjälp.En man hade blivit akut sjuk. Hur och vad han råkat ut för fick jag aldrig rätsida på. Men allt gick smärtfritt och han fördes snabbt bort av festivalpersonal. Det blev ett kort avbrott innan filmen drog igång igen. Bara minuter innan invigde Git, festivalgeneralen, filmfesten med att klippa filmremsan. Därmed kunde den 11 dagar långa festen börja. Tråkig start bara, men känslorna som väcktes av incidenten förstärkte det känslomässiga engagemanget till filmen. Darren Aronofskys hypade boxningsdrama levde upp till förväntingarna kanske främst tack vare en lysande Mickey Rourke i huvudrollen.

The Wrestler är ett starkt svartsint personporträtt av elitboxaren och muskelbyggaren Randy “The Ram” Robinson, vars storhetstid för länge sedan är förbi. Men Randy vägrar ge upp, gör allt för att hålla sig kvar i matchen- tar steroider och andra preparat för att bygga upp kroppen. På köpet mår han skit plus att en lång mödosam karriär har satt bokstavligt talat djupa sår på hans kropp. En dag får han en hjärtattack vilket förändrar allt. Ett vackert skickligt filmberättande, snyggt avskalat foto och i huvudrollen en fantastisk Rourke gör The Wrestler till en absolut måste-film på festivalen.

Filmfestival: Tid, en bristvara

Tid är något av en bristvara när man går på festival. Knappt har man hunnit smälta den ena filmupplevelsen när den andra hinner ta vid. Och sen när man väl avverkat filmerna för dagen, noga nedtecknade i sin almanacka,  beger man sig genast hem för att där kasta sig i säng, sova djupt och ladda inför nästa intensiva filmdag. Utrymme för annat är därmed ytterst begränsat, i alla fall om man som mig försöker se så mycket det bara är tidsmässigt möjligt. 

Ovanstående text fungerar förutom som tragisk sanning för festivaltokar som en ytterst lam ursäkt att jag inte skrivit något om festivalen på Trailerfest. Men idag fick jag tid över att blogga lite i pausen mellan två filmer. Därför kommer nu första inläggen som tillsammans är en slags resumé över de filmer jag hittills hunnit se. Enjoy!

Recension: Beaufort

Beaufort ( Noble Entertainment ), Sverigepremiär 7 november
Regi: Joseph Cedar

En israelisk bombstyrka, ledd av det unga befälet Liraz Liberti, vaktar en utpost till Beaufort utanför Libanon där kyla, en olidlig väntan och ett ständigt bombregn är vardagsmat. I månader har truppen spenderat sin tillvaro på berget patrullerandes och vaktandes. Med tiden har soldaterna tröttnat. ”Varför åker vi aldrig hem?”, frågar sig en av dem.

En dag sker det som inte får ske. En soldat dör oväntat efter ett misslyckat försök att desarmera en bomb. Incidenten får soldaterna att börja ifrågasätta sitt uppdrag; ”Vad gör vi egentligen här?”. En av soldaterna konstaterar det menlösa i kamratens död – ”En man dog för vad? För att bereda väg för en vägbana vi knappt använder”.

Beaufort, det Silverbjörnbelönade krigsdramat, tillför inget nytt till genren, men lyckas likväl vara ett kompetent, välgjort filmiskt verk. Precis som i Irak-krigsserien Generation kill har mycket fokus lagts på vad som händer runt om kriget, hur soldaterna umgås och samtalar och förstås om den eviga väntan. Till skillnad mot många andra krigsfilmer placeras vi inte riktigt i händelsernas centrum.

”Det här är ingen berättelse om krig utan om reträtt. Det är en berättelse utan fiender, bara en osynlig enhet som släpper bomber från skyn medan livrädda unga soldater måste hitta ett sätt att fullfölja sitt uppdrag.”Så beskrivs Beaufort i ett pressmeddelande. Det är en ganska träffande beskrivning.

Filmen speglar med stor skicklighet kriget i Libanon och situationen i Beaufort, bara månader innan Israel drog sig ur Libanon år 2000. Man kan verkligen känna den rädsla och orolighet soldaterna upplever. Otåligheten och den eviga väntan, väntan på att nästa bomb ska dimpa ner från den molntäckta himlen. Soldaterna avvaktar, drygar ut tiden med att diskutera och samtala sinsemellan.

Dialogen känns naturlig. Den ger en klar bild av olika personer och deras bakgrunder, något som är sällsynt i krigsfilmer där karaktärerna ofta blir rätt opersonliga. Beaufort väcker känslor. Ibland slår det dock över och filmen blir väl sentimental, med för mycket stråkar och ett övertydligt snyftande. Både filmtekniskt och berättarmässigt är Beaufort en välgjord skapelse, men fortfarande en långt ifrån mästerlig sådan.